Förlossningsberättelse

varning, äckliga bilder
 
Jag vaknade den 1 maj hemma hos Joel, klockan fem på morgonen (ungefär) av att jag fick en väldigt kraftig värk, hade haft ont redan den natten men tänkte inte så mycket på det. Så jag började klocka dom runt sju eftersom de inte avtog. Jag och smärta fungerar inte ihop, jag kan inte hantera smärta och det var det enda jag tänkte på. "Om detta redan gör ont, hur kommer det inte kännas sen?" Men tog två värktabletter och så avtog det faktiskt! Fick sovit ungefär 2-3 timmar extra. Sen vaknade vi båda två av ännu fler värkar, starkare. Men fortsatte dagen ändå, så vi städade upp och åkte faktiskt och storhandlade på citygross på eftermiddagen och där började det sätta igång på riktigt, det gjorde så sjukt ont så att jag ringde in till förlossningen och frågade om jag kunde få komma in och det gick alldeles utmärkt. Som tur var så körde svärföräldrarna hem alla varor och sådär. Åkte upp i rullstol eftersom jag inte kunde gå upp haha. Har förresten för mig att jag blödde lite smått. Vilket var normalt. 
 
Väl där inne så undersöker dom mig och ser att jag öppnat mig 2cm. För att bli inskriven på förlossningen ska man vara öppen 4cm. Så de sa till mig att vi skulle ut och gå en timme (Oh, det var jobbigt.) så vi gick och gick, och satte oss och samlade energi, så vi åt och njöt av tanken att det var på G. Njöt av att sitta ute i solen, ute i värmen och äta. Vi pratade om hur det skulle bli och hur glada vi va! Efter den timmen gått så har jag ännu inte öppnat mig mer, "väggarna" hade bara blivit mer mjuka. Så blev hemskickad med värktabletter och sömntabletter. Eftersom jag var tvungen att samla på mig massa energi inför det stora jobbet hihi. Och då hämtar Joels mamma Pia oss igen, kör hem oss till dom så får vi äta grillat och jag märker att värkarna redan blir starkare och tightare, men tänker faktiskt inte mer på det. 
 
Väl hemma hos Joel igen, runt nio-tio. Så ska jag precis ta mina tabletter jag fick, så börja det rinna något och eftersom jag hade extrema flytningar mot slutet så trodde jag att det bara var det, men nej. Då ser vi att det är färskt blod, som rinner. Vilket orsakar kaos i våra huvud, jag springer och sätter mig på toa och det bokstavligt talat rinner blod. Vi börjar med att ringa våra föräldrar och fråga vad det är som händer, eftersom vi trodde det var missfall, man har ju sätt på tv och så att det börjar med blod. Jag var ju helt inne på att förlossningen skulle börja med att vattnet skulle gå haha. Så ett tips, ställ inte in er på något! Men båda våra föräldrar säger att de tror det är på G. Så Joel ringer in till förlossnigen och förklarar läget. De ber oss komma in. Mamma kör i 190km/h till genevad från knäred hahaha. 
 
Väl inne i halmstad så springer Joel in och hämtar en rullstol igen, (mmmhm, skönt att bli tagen hand om hihi) och ja, kommer ihåg att man va tvungen att plinga på dörren för att de skulle öppna. Så vi plingade och de sa "Hej, förlossningen" och Joel började med att säga "ja, vi ringde innan och.." där avbröt jag honom och skrek "ÖPPNA BARA!!!!!" hahahaha. De släpper in mig på ett rum och undersöker mig igen. Där känner de att jag är öppen 3cm med en buktande hinnblåsa. De känner även bebisen och kände att han låg fixerad i bäckeningången. Nu började de ge mig lustgas.. Åh, det bästa jag vet.
 
Hahahaa. vilka bilder... 
 
 
Värkarna kom med 4-5minuter intervall. Skickades till rummet där jag skulle förlösas. Där erbjuds jag även att få bada. (rekomendation!!) och lavemang.. USCH hahaha. Det var så underbart mysigt att bada, och hjälpte verkligen.. Tills värkarna blev så starka. Så hon undersökte mig igen och då var jag öppen 5cm.. Öppnades väldigt snabbt. 
 
 
Klockan 1.30 började det intensiva värkarbetet. Blev här erbjuden spruta men sa nej, ville fixa detta med lustgasen. Kommer ihåg att här någon gång tog jag bort lustgasen och sa bestämt "Nu skiter vi i detta. Vi åker hem" Jag hade så fruktansvärt ont och visste inte vad jag skulle ta mig till. Mitt vatten gick 2.35 när hon undersökte mig! Hahha. Då hon kände på min blåsa (så den inte var full, då den kan skadas) Sen började krystvärkarna och herreguuuuuuuuddddddd... Det var så skönt att äntligen få krysta. Dock gjorde det ingen nytta eftersom Nic skulle åka ner en bit till. Men krystvärkarna kom ändå, man kunde inte rå för det. Sen säger dom att han kommit ner och då var det bara att ta i. Jag skrek, jag hade ont, jag hade panik haha. Men jag längtade så efter att få träffa honom. Jag skrek och frågade om man såg honom, flera gånger.. Tänkte att det skulle få mig att orka fortsätta om de såg honom. Och då plötsligt säger hon "Ja, det är en liten ljushårig här" både mamma och Joel sprang fram och tittade, och de frågade om jag ville känna huvudet & jag skrek nej, haha. Jag ville bara få över smärtan. Och helt plötsligt så, släpper det extrema trycket nertill och då var han ute.
klockan 3.31. 
 
 
När han väl kom ut så var det faktiskt inte så mycket skrik, men där kom ju lite skrik och redan då blev jag alldeles till mig och sa hela tiden med lugn röst "ingen fara älskling, mamma är här. Jag älskar dig" hihi.. Men lillen var mer nyfiken än rädd eller så.. 
 
Och då skulle ju moderkakan ut, där Nic har legat i nio månader. 
Vidrigt, japp. Men ändå så ballt haha. Han har legat där, i nio månader och kommer ut till detta, där han kan sträcka sig och röra sig och ja, allting.. 
Sen skulle jag sys lite. Två stygn. Aj.
 
Sen skulle han vägas och mätas. :) 
 
 
Sen fick vi också in den omtalade frukost brickan ;) 
Men jag var inte ett dugg hungrig. Mådde mest illa och var så himla slut. Men kunde inte ta mina ögon från Nic.. 
 
 
Sen fick vi på oss lite (för stora) kläder.. Hihi
 
 
Jag älskar min prins. Jag älskar min lilla familj 
<3 <3 <3 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Herregud vad bra skrivet, började gråta haha! Så fint!

2013-05-13 @ 13:58:10
Postat av: fija

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

2013-05-13 @ 21:35:41
Postat av: Mickaela

Grattis!!

2013-05-14 @ 10:54:50
URL: http://mickaany.blogg.se
Postat av: Sophie Berg

Åh vad känslosam jag blev! Kan bara tänka mig hur det kändes för dig och Joel. Ända tills nu så har jag varit rädd för själva förlossningen då jag är livrädd för smärta, men nu förstår jag att den smärtan ersätts snabbt med kärlek. Började fan gråta, haha. Nu längtar ju jag tills jag har en egen liten plutt!
Grattis och hälsa Joel! Lycka till med lilla Nic. :)

Svar: :) Jag var också livrädd. Men de är så underbart samtidigt. Man är mitt uppe i en förändring, detta lilla liv, skapades på nio månader!! ofattbart.. :)Tack Sophie <3
Ida S

2013-05-20 @ 23:47:57
URL: http://www.nattstad.se/Sophie%20Ayla

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide